Tid

Det börjar sådär sakta men säkert skjunka in nu. Faffa är borta. Jag är glad över att jag har fina minnen av honom. Minnerna blir fler och fler bara man tar sig tid att tänka efter och minnas. Begravningen var fin. Begravningen var lugn. Det blev rätt. Farfar var så fin och lugn och framförallt snäll. Jag tror han log när han såg på oss hos farmor sedan efteråt. Barnbarnsbarnen sprang omkring och stojade, så som vi gjorde när vi var små. Men sådär mycket stojade vi kanske inte, eller? Faffa har det bra nu.