No school no cry

Nu sitter jag här då med en lite konstig känsla. Det är som om något fattades men jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Vid närmare eftertanke så vet jag ju precis vad det är: Avhandlingen. Min trogne vän, eller nåt. Nu är den inlämnad, mognadsprovet är skrivet och nu kan jag ingenting åt detdär nåmera. Nu får jag bara hoppas på att den blir godkänd. Något bra vitsord tror jag inte det blir, and frankly my dear, I don't care.

Vad är mitt följande projekt då? Jo två tenter i början på maj och så förstås cyklandet... Jag har väl nog nämnt att jag iår igen är anmäld till Vätternrundan. Ni som vet, vet ju hur det gick ifjol. I år är det revansch. Men när jag nu tittar ut genom fönstret så är det verkligen inte så lockande att bege sig ut på en cykellänk. Det kommer ner snöblandat regn och så blåser det. Blåsten är verkligen cyklistens fiende. Åtminstone denhär cyklisten.

Jag börjar ju se att mitt studieliv snart är slut. Det är svårt att relatera till det. Jag har gått i skolan nu i 18 år. Kommer livet att te sig annorlunda nu efteråt? Jag undrar... En del människor försvinner kanske ur mitt liv, medan en del nya kommer till. Vad kommer jag att sakna? Flera som är klara med sina studier har sagt att man verkligen ska ta vara på sin studietid och att man nog sen hinner jobba. Nu är jag ju så att jag har både jobbat och studerat på samma gång. Jag antar att det är där som skillanden kommer att kännas. Att jag inte på kvällarna måste sätta mig ner med en tentbok eller en uppgift. Det blir intressant. Jag ser fram emot det nya kapitlet i mitt liv med en känsla av tillfredställelse, rädsla och förväntan. Spännande.

FYI

It is done.
Avhandlingen lämnas in imorgon. Pust. Härligt. Trött. Underbart. Tack för allt stöd mina vänner. Kanske det blir nåt av mig snart.