Friidrott

Såhär i OS-tider så börjar jag ju tänka på min tid som friidrottare. Det var ju nåt år sedan det också. Min mamma sa för inte så länge sen, att hon tänkt på att jag egentligen inte hade något val angående friidrotten. Båda mina äldre syskon höll på med friidrott när jag var liten. Jag är ju typ född på friidrottsplanen. Jag somnade där under buskarna och åt korv. Det blev ju bara så att även jag började hålla på med friidrott. Men inte ångrar jag mig. För visst var det roligt! Och ibland väldigt väldigt jobbigt...

Vem kan glömma Kuopio games på somrarna? Oj vad roligt det var! Dit åkte vi med buss nåt år och om inte minnet sviker mig, så åkte vi även dit med bil nåt år. Vi sov på hotell. Vi simmade vid en sjö. De hade en jätte hög rutschkana där på stranden. Jag vågade inte riktigt rutscha i den... Sen så ett år åskade det också. Visst tävlade man i nåt nångång... Men det var inte, just då, det viktigaste. Jag tror faktiskt det var mina syskon som tävlade. Igår när herrarna sprang 400 m så kom jag ihåg hur det var när min bror en gång vann ett 400 m lopp. Jag vet inte om det var final eller försök. Men jag kommer ihåg att det var såååå spännande så jag inte riktigt vågade kolla.

Sen kommer jag ihåg när jag var riktigt liten och jag skulle springa 60 meter. Då föll jag och rev upp mina knän. Då grät jag också. Men pappa sa jag skulle stiga upp och fortsätta springa. Kommer inte ihåg om jag fortsatte eller inte faktiskt. Dendär sportplan... ojoj. Många minnen har man därifrån. Hon som sålde kaffe i kaffestugan. Vaktmästaren. Hur vattnet smakade i omklädningsrummen. Hur använda och sönderslitna träplankorna var på läktaren. Hur det ekade när speakern pratade. Jag undrar om inte mitt första engelska ord var speaker...

Jag var med i de flesta grenarna när jag var liten faktiskt. Med mer eller mindre framgång... Jag var aldrig tillräckligt snabb, eller så hade jag inte tillräcklig uthållighet.. eller hoppade för kort.. eller för lågt. För att inte tala om att kasta nåt! Det var jag urusel på! Men jag hade roligt iallafall. Fast då ett år hittade jag ju min gren. Gång! Jag anmälde mig (ja eller kanske det inte var jag då... pappa? min tränare?) till en gångtävling. 2 kilometer skulle jag gå. Det var i Korsnäs. Jag blev andra! Silver fick jag! Oj vad stolt jag var när jag gick in i bussen och visade min silvermedalj åt pappa. Han trodde jag lurades och hade lånat nån kompis. Men den var min. Sen den sommaren så vann jag en gång tävling. 1 km var det. Oj vad roligt! Det var höjdpunkten i min karriär. Sen gick det bara neråt... Nä skämt åsido. Jag tror jag tappade intresset för friidrotten när jag inte själv tyckte det var roligt nåmera. Eller ska vi säga, när man var tvungen att avgöra ifall man verkligen skulle satsa på dethär. Där blev det stopp. Det var kanske inte så roligt nåmera då.

Men oj vilka minnen man har! Så även om jag kanske inte hade nåt val, så är jag nöjd att det blev såhär. Nu harmas jag bara lite att jag inte satsade på en karriär som 7-kampare. Det ni!