Varför gå när man kan hoppa?

Jo såhär är det. Jag har varit lite dum. Eller låt oss säga blåögd kanske. Eller varför inte slänga in ordet blind också när vi ändå håller på.

Jag har ju smått börjat springa igen. Jag älskar att springa! Trodde aldrig det skulle gå att springa heller pga mina tidigare knäskador. Men jag har sprungit försiktigt och försökt analysera om det gör ont. Jag lovade mig själv att sluta springa direkt om det gör ont.

För några dagar sedan var jag ute på en löprunda. Det kändes så bra! Jag orkade längre, jag såg två rådjur, solen sken. Allt var riktigt bra. Dagen efter? Not so much. In till doktorn med mössan i hand, ut med kryckor och ska på vidare undersökningar.

Nu hoppar jag runt på kryckor eller går väldigt väldigt långsamt. Det verkar som att den gamla knäskadan är tillbaka. Och jag säger bara: HUR DUM FÅR MAN VARA?! Alla har sagt att jag bör inte springa! Att gå raskt går bra. Men inte att springa. Men jag tyckte tydligen att jag visste bättre. Frustrationen mina vänner, den är gigantiskt!